zazzo

veckan har inte känts lika sprallig, bara mer
bitchig och bitter - inte ok.
har mina aningar varför - att jag är som jag är.
Jag blir så trött!

Känner mig lite ensam fast jag har människor
omkring i stort sätt 24-7.

Jag gillar inte riktigt att jag inte gillar alla andra
runt omkring mig. Men what to like? Det är slös-
eri på tid och energi att vara trevlig mot någon
som en dag bara drar. Att vara trevlig och kunna
shit chatta är inte min grej och känner inte riktigt
att det är något som bör förbättras.

Det måste finnas ett utbyte. Jag tänker inte ge en
massa och inte få ett skit tillbaka - ego? Ja, man
har bara sig själv att lita på till hundra procent. Jag
kan aldrig vara säker på att du vill vara kvar för alltid,
men däremot kan jag vara säker på vad jag vill - det
finns alltid någonstans i huvudet.

Ensam är stark, det här med grupper funkar inte, då
alla är lika egocentriska och vill ha det på sitt vis. Visst,
vissa lägger sig, men inombords muttrar dem att dem
är den som har rätt.

När jag ändå är i gång med mina bitterheter kan jag lika
gärna fortsätta - gotta get it out!

Docksöta/snygga tjejer - what the f*ck! Jag pallar inte! Dem
finns ju där hela tiden och av dem får jag deffinitivt inget ut-
byte av. Jag håller med dem ser jäkligt bra ut och jag skulle
gärna byta till deras silkeshy, smala trådlår, killar tycker man
är het och får fördelar i och med utseendet, men där tar det slut.

Killar erkänner att dem är jäkligt heta, fast blanka i personligheten.
Dem förstår inte skillnaden på när folk skrattar med eller åt dem
(mestadels åt dem), dem går sönder om man skulle bumpa in
i dem (well, what to do) och förstår inte när man utnyttjas.

Jag kan gotta mig i att eländiga saker händer i deras liv och det
värsta av allt ignorera dem. Att inte bli sedd måste vara något av
de värsta som kan hända en annan människa, och inte minst
att vara den som inte vill se en annan individ.

Jag hatar mig själv för attt jag lägger energi och tid på sådana här
skitsaker, som jag inte ens behöver hänga med. Jag får deffinitivt
inte ut något av att dissa andra, möjligtvis ett ännu mer bittert hjärta.

Vet inte riktigt vart jag vill komma eller säga med det här inlägget.
Bara ventilera huvudet lite och visa internetvärlden vilken fin och
god människa jag är.

Det här kommer aldrig att hända, men jag tar två i vilket fall som
helst - Tack!


Bild: www.tiffany.com

update:






försöker få ihop två semestrar,
som ska resultera i en resa

julafton imorrn och veckan efter 2008,
då den årliga ångesten över att jag inte
hunnit göra alla dem där roliga och icke
ordinära sakerna. Men i år tror jag nog
ändå att jag uppfyllt en hel del saker som
gör att jag kan känna mig nöjd.

1. besökt det stora landet i väst
2. köpt ett större bo
3. till slut hamnat på en arbetsplats
jag trivs på
4. kom igång med träningen

möjligen att nummer 2 och 5 ger mig
en aningen ångest i skrivande stund.
2 - oerhört mycket pengar för att sova
5 - jag tränar inte under vintern, vilket
leder till ett rejält tillpluffsande - PANIK
kanske får ta och bege mig till ett sånt
där gym...

det här med att återanpassa sig till
att arbeta 8-5 är en mindre projekt.
än så länge fungerar det helt ok, men
det känns tyngre för varje dag.

det här med att anpassa sig till en ren
säljmiljö är ett mindre projekt. jag har
ju aldrig vistats i en sådan miljö, men
det är helt ok. folk är snajdigt klädda,
säljiga och så ler man till varje gång
klockan ljuder - någon har sålt, med
andra ord kan man behålla sitt jobb
ett litet tag till.

det här med att försöka få någon slags
relation till de andra är ett mindre projekt.
jag måste bli bättre på att sociala, det
räcker inte att bara vara jag med dem
jag arbetar närmast med.

det här med att hinna med att träna är
ett jäkla stort projekt. jogga är det för
kallt för, promenader går aldelles för
långsamt och gym, ja det är inte riktigt
min grej. gissa vem som kommer
pluffsa på sig och sen må dåligt.

tjaffs och utbrott på sin käresta är
väl ändå det bästa som finns?

peta på saker som i vanliga fall
är orört och accepterat. att höra
sina brister högt och tydligt, som
man ändå inte gör någonting åt.

anledningen till det är att tårar
torkas upp, förbättring utlovas
och en puss på det hela så är
det är klart.

det är inga konstigheter, vi vet vart
vi har varandra och att ett litet helt
meningslöst tjaffs inte rubbar en.

så länge det håller sig på det men-
ingslösa stadiet och inte blir till de
riktiga hardcore grejerna och diverse
hämndaktioner eller liknande ska ut-
föras, så är vi ganska safe.

jag hjärta dig

i största allmänhet brukar jag inte
gilla att vänta, rent av slöseri med
tid som kan fördrivas på bättre sätt.

i två dagar har jag väntat och väntat.
jag väntar på ett jobbsvar, var på in-
tervju häromdagen och svar utlovades
denna vecka.

Om jag inte hörde ifrån dem innan
fredag ska jag själv ringa och kolla
läget. Att jag själv ska ringa kan inte
riktigt vara ett gott tecken eller?

håller ständigt koll på att mobilen
verkligen, verkligen är påslagen
samt fulladdad.

i vilket fall som helst är jag inställd
på att jag inte kommer att få jobbet.
Vill inte bli alltför besviken, vilket i
och för sig är relativt oundvikligt då
jag redan har möblerat mitt skriv-
bord, bestämt bild till datorns
skrivobrd, i mitt lilla huvud.

ring nu, nu, nu! så att jag kan gå
vidare med mitt oerhört viktiga liv.

som du kankse redan vet var jag i usa 2 veckor och kom hem
i söndags morse. Det var skönt att få komma hem till svedala,
man blir ju lätt utmattad av alla trilljoners intryck som forsas
över en, samt att i stort sätt 24/7 umgås med sin familj, ja det
säger ju sig självt.

Hursomhelst, solen sken redan vid 7.30 och jag längtade efter
att få knata i stan och bara suga in all den härliga stockholms-
känsla och mentalitet jag saknat.


Det räckte med fem minuter fick jag en slags äckelkänsla, det
var ju inte det jag ville. Jag ville ju få en uppenbarelse att Sthlm
är mitt hem ock kärlek, och jag vil aldrig skilja mig från dig.

Varenda kotte var stylad med de senaste kollektionerna (som
jag för övrigt inte fått ta del av), dyra solbrillor på, kärlekspar
(som matchar topp till tå) med en varsin take-away-latte i handen.

Åh ja, jag kan räknas in till denna äckel art, dock inte den dagen,
då jag och karln - kärleksparet, gick och bar på tre påsar med
läckande återvinning - alltså ingen latte.

Karlns solglasögon var inte ett par dyra sådana - upphittade i
usa på stranden - second hand skulle man kunna säga.

Klädesmässigt tyckte vi nog att vi var lite hippa eftersom vi båda
bar nyinköpta kläder från det stora landet i väst - för där har ju
ingen annan varit.

Trafiken var inte lika hetsig och aggresiv som här hemma. Max
tio gånger hörde jag bilar som tutade, varav en tutning var till en
politiskt representant som uppmanade till tutning om man sym-
patiserade med denne. Så vi säger nio gånger.
Jag kan höra argsinta bilister från lägenheten, och då bor vi ändå
mot innergården.


Skulle jag en dag (helst den här veckan) få ett jobberbjudande att
få flytta till usa, då sätter jag mig på första bästa plan. Jag kan deff-
initivt tänka mig bo där på en bestämd tid.

Ge mig en vecka eller två så kommer jag vara lika kär i sverige som
jag var innan jag lämnade landet - this is just a bump in the road. Det
kan hända alla kärlekspar och det brukar gå över om man riktigt älskar
varandra.

Nu ska jag luta mig tillbaka lyssna på Ryan Adams, dricka lite kaffe i min
starbucksmugg och äta m&m och Butterfingers i min älskade american
apparel-tröja och bara vara.

well well, det har inte blivit mkt bloggander pa sistone,
kan bero pa att jag inte haft wowtillgang till en dator.

ar i seattle, och insugit lite amerikans storstad -
i love it. men dem maste battra pa sina frukostar,
jag ar fan inte sugen pa munkar, muffins, vafflor
kl 9 pa morgonen. och vart ar palagget?

blir hyper av allt socker som man far i sig, forsoker
iofs att ata nyttigt och trana, det gar sadar, finns inte
sa bra springplatser.

lite skoshopping har det blivit, tror jag ar uppe i 3 par.
Det far plats (las: inte) hemma.
lar bli mer shopping nar vi kommer tillbaka till oregon,
for har uppe i Washington state tar de ca 9% skatt pa alla
inkop, medans i OR ingenting - vagen for det.

borjar antligen komma in i dagsrytmen, jag gar med andra
ord inte och lagger mig kl halv nio.

just flygresan gick bra, fick springa som ett par gnur vid
forsta mellanlandningen. sen traffade vi en mkt trevlig liten
dam pa planet som satt och lyssnade pa en walkman.
karlns vaska kom inte med sista planet, thank god att min
gjorde det. min kom nog med tack vare killen som sa "hey beautiful"
och typ sag forbi karln.

hores och synes nar jag kommer hem
kramen

har i ett par dagar haft smärre separationsångest - skittöntigt!
karln ska resa bort till världsmetropolen ungern i mindre än en vecka.
sen vi flyttat ihop har vi inte vart ifrån varandra mer än tre dagar på sin höjd,
så det känns lite konstigt och ovant.

ovant på så sätt att han är ju nästan alltid hemma när jag är hemma.
även om han sitter och jobbar och vi inte gör saker tillsammans,
så kan jag alltid peta lite på honom.

den här tiden får bli lite me-time,

varje dag jag jobbar känns som att jag får
uppleva min uppväxt ännu en gng.
Träffar gamla grannar, klasskompisar,
skolkompisar, lärare av dess olika slag och så vidare.


det här ger blandade känslor.
kul på så sätt att träffa dem för en kort stund och
gå igenom livshistorien på dryga minuten och se att folk
lever och mår bra.

den andra känslan jag får handlar mer om mig själv, att jag inte
kommit så mkt längre än förra gången vi möttes, som troligen var på exakt samma ställe.
Jag känner mig då lite patetisk, men kan vägas upp genom att säga att man bara sommarjobbar.
Och det är ju faktiskt delvis sant - så nu känns det lite bättre.


Ska förresten träffa två gamla kompisar som jag känt sen typ 6 års ålder respektive, 10 år.
Ska bli kul att det blir vi tre, lite som på den gamla goda tiden. I och för sig, det fattas en annan kille,
men förutom det så är det typ som att vara fjortis igen,
förutom att vi ska ses på krogen och det gjorde vi inte då, utan troligen hemma hos ngn.
well you've got the drill.

den personen som inte kommer att närvara idag (låter som om vi ska på världens tillställning)
sprang jag iofs på i vintras, det var första gången sen vi slutade nian - 6 år sedan.
Konstig grej att gå från ses flera dagar i veckan till att knappt veta vad man heter (hårddraget).
Men men inget att gråta blod för, man förs på ett väldans naturligt sätt åt olika håll,
och varför kämpa emot. Troligen förs man åt det håll som man själv helst vill åt, annars är det ju relativt tragiskt.


Jag vet inte riktigt än åt vilket håll jag är på väg.
Men tack vare den kommande intervjun känns det som att det är på uppgång.
Det blev som en kick i baken att fortsätta söka jobb, jag är inte helt en basketcase
eller helt off the market.


nu har det slutat regna.