zazzo

varje dag jag jobbar känns som att jag får
uppleva min uppväxt ännu en gng.
Träffar gamla grannar, klasskompisar,
skolkompisar, lärare av dess olika slag och så vidare.


det här ger blandade känslor.
kul på så sätt att träffa dem för en kort stund och
gå igenom livshistorien på dryga minuten och se att folk
lever och mår bra.

den andra känslan jag får handlar mer om mig själv, att jag inte
kommit så mkt längre än förra gången vi möttes, som troligen var på exakt samma ställe.
Jag känner mig då lite patetisk, men kan vägas upp genom att säga att man bara sommarjobbar.
Och det är ju faktiskt delvis sant - så nu känns det lite bättre.


Ska förresten träffa två gamla kompisar som jag känt sen typ 6 års ålder respektive, 10 år.
Ska bli kul att det blir vi tre, lite som på den gamla goda tiden. I och för sig, det fattas en annan kille,
men förutom det så är det typ som att vara fjortis igen,
förutom att vi ska ses på krogen och det gjorde vi inte då, utan troligen hemma hos ngn.
well you've got the drill.

den personen som inte kommer att närvara idag (låter som om vi ska på världens tillställning)
sprang jag iofs på i vintras, det var första gången sen vi slutade nian - 6 år sedan.
Konstig grej att gå från ses flera dagar i veckan till att knappt veta vad man heter (hårddraget).
Men men inget att gråta blod för, man förs på ett väldans naturligt sätt åt olika håll,
och varför kämpa emot. Troligen förs man åt det håll som man själv helst vill åt, annars är det ju relativt tragiskt.


Jag vet inte riktigt än åt vilket håll jag är på väg.
Men tack vare den kommande intervjun känns det som att det är på uppgång.
Det blev som en kick i baken att fortsätta söka jobb, jag är inte helt en basketcase
eller helt off the market.


nu har det slutat regna.