zazzo

Det där med kärlek är fan inte lätt. Den gör ju
en glad, hel, arg och besviken. Idag gör den
mig dem två sistnämnda adjektiven.

vännen min har blivit lurad av sin kärlek. Är det
meningen att man inte ska kunna vara två
för alltid? Jag börjar tvivla.

Finns det någon chans att jag och karln kommer
vara Vi för all evighet? Är det bara så att man kan
leka med en person i max fem år och sen är
det dags för ett byte?

imorgon ska jag på bröllop, dem verkar åtminstone
tro på att det kommer att vara dem tills döden skiljer
dem åt. Congrats!

det blev plötsligt sådana kontraster av kärlek, och
detta på bara en dag. Och det värsta är nog att
(pessimist som jag är) jag tror mer på att det inte
går att hålla ihop två och två. Vilket i sin tur kan få
mig  att låta som om jag tvivlar på det jag och karln
har.

Jag kan bara veta exakt hur jag känner och vill, jag
kan aldrig till hundra procent veta hur han känner,
och vise versa. Men den dagen, den sorgen som
man brukar säga eller som den gamla klassikern:
det var kul så länge det varade.

Hursomhaver imorgon ska kärleken mellan två
optimister firas, jag ska försöka att hålla god min
och munnen tyst. På med karleken-övervinner-allt-
inställningen, Here I come!